Betyder det för mig att fota, jag lever för det, desamma är för hästarna, kommer nog få lite abstinent om jag kommer in nere i Göteborg, för jag tar det om jag får chansen, men på köpet kommer jag mista mina älskade små ponnybusar här hemma, buhuhu. Men inget är säkert än, de fick min ansökan idag så förhoppningsvis...Kommer jag in!

Och, de här kommer låta konstigt men jag känner mig levande igen, jag är kapabel till att känna massa konstiga känslor, har liksom stängt av mig själv en hel del, levt i en bubbla där jag inte låtit några känslor flöda, men nu så, efter flera år börjar de komma tillbaks, jag börjar i stort sett känna mig normal!
Nu fattas bara att jag ska få tillbaks min förmåga att prata, prata med andra jag inte känner, våga ta första steget, när det släpper kommer jag verkligen känna att jag svävar.

Det är normalt att känna sig nere, alla gör det, annars är man ingen människa! En dag hoppas jag att jag kommer klara av att stå framför många människor att prata utan att bry mig, att min lilla sociala fobi har försvunnit och jag kan njuta av att vara bland många människor!

För att komma dit tar jag varje uppgift och val i livet lite försiktigt men ökar pressen på mig lite mer och mer.
Jag måste komma på mina egna brister själv, om någon säger åt mig att jag gör fel sätter jag den tvära sidan till, men det släpper, jag börjar acceptera kritik, acceptera mina egna känslor och nu så ska det bli ännu en liten nystart igen! Känner att jag är på god väg att bli en levande människa igen!

Ojoj, gud vad jag skriver idag, hoppas ni orkar läsa allt, haha, men det känns lite lättare än tidigare idag så nu tar jag och matar mina niner och går en långpromenad med hunden!