Sitter här i skolan igen, har precis haft en halv timmes lektion och nu är den slut. Över en timme kvar tills vi får gå och äta lunch. Komplicerade saker, varför blir det såhär galet, måste lära mig att äta frukost tidigt på morgonen, eller rättare sagt gå upp i tid, men som alltid orkar man inte det så morgontrött som man är.

Kvar är dessutom bara grafen, wihihi...eller något, längtar som fan till...ja vad är det jag längtar till?
Har ingen aning, visst det ska bli NICE att fota hästtävlingar för Equipe men annars. Jag har ingen inkomst, tar studenten i sommar, har fortfarnade inte hitta sommarjobb, och det är egentligen så mycket jag vill kunna göra men pengar...vad är det?

Visserligen får jag tillbaka skatten vid midsommar, men kan inte överleva hela sommaren på 3000:- direkt.
Tänk om man bara hade kontakter, kontaker som kunde hjälpa en med sommarjobb, fan vad enkelt allt hade varit.
Men var men efterbliven i början av livet och inte kunde prata med folk så är det så...FAN!
Det är så jäkla mycket man har ångrat i livet, varför kan jag bara inte ta kontakt med människor, liksom bara prata på om allt och inget bara för att höras och för att andra ska lägga märke till en.

Det är väl en sak jag verkligen vill kunna, bara kunna prata rakt ut med främande människor, alltså kunna ta första steget kanske man ska säga? Jag vet inte riktigt men förhoppningsvis ska det ändras på..!
Livet är verkligen bara ett enda stort kompliceras grej! Finns egentligen ingen logik, eller jo annars hade vi inte säkert inte överlevt och kommit på alla uppfinningar, men ni förstår poängen.

Just nu består i alla fall livet mest av ångest över kommande liv, vi studentar avslutar just en väldigt viktigt del av livet, nu börjar nästa, tänk vad tiden försvinner fort generellt. Visst vi klagar på att tiden går långsamt ibland men generellt mår nog många väldigt bra och när vi mår bra och har roligt så går tiden bara ännu fortare.
Ibland önskar man verkligen att tiden bara kunde sakta ner, bara för ett litet tag så man hann med allt man ville.

Såhär känns det i alla fall för mig, en del av mina känslor, upplevelser och allt, och känns som detta inlägg blev långt, men hoppas ni förstod mina poänger osv.